Jag tog kontakt med en läkare redan dagen efter och fick reda på att jag skulle besöka min vårdcentral. Så en veckan efter skadan kom jag till vårdcentralen och fick träffa en läkare. Då hade svullnaden lagt sig något, men jag haltade fortfarande fram. Läkaren tittade inte ens på mitt knä utan sa bara: Ja, du behöver besöka en sjukgymnast, jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Med besviken min fick jag en tid 3 veckor senare hos sjukgymnasten på vårdcentralen och fick gå hem med mitt onda knä. Efterhand som svullnaden la sig blev det lättare att ta sig igenom vardagen, men någon träning kunde jag såklart inte utföra.

Tillslut fick jag då komma till en sjukgymnast som tittade på mitt knä. Sjukgymnasten konstaterade att jag hade fått en rejäl streckning under knät i två riktningar. Jag fick veta att svullnaden snart skulle lägga sig helt och då skulle jag kunna börja träna så smått igen. Glad och lycklig gick jag hem med förväntningarna om att snart skulle allt vara över, men oj vad jag hade fel. Resan hade bara börjat. 

 

En veckan efter mitt första besök hos sjukgymnasten ramlar jag av cyklen och slår i samma knä. Smärtan i knät blev ännu värre än tidigare och jag tänkte bara: nu är det kört. 

 

Jag kommer tillbaka till sjukgymnasten och får en mycket förvånad min till svar när jag berättar vad som hänt. Hon känner och klämmer på knät och säger att smärtan förmodligen beror på en klämd nerv och att det kommer göra ont i minst ett par månader, men att jag kan träna på eftersom att nerver inte kan bli försämrade av fysisk aktivitet. 

 

Så dum som man är tränar Linnea på som ett svin oavsett hur ont jag hade och om jag kunde gå dagen efter eller ej. Efter en målvaktsträning som innehöll hopp på plintar svullna knät upp ordentligt på nytt och jag insåg att det var något som inte stämmer. Men det var snart dags för SM steg 3 så jag sa ingenting. I steg 3 spelade jag inte speciellt mycket, klarade bara av en hel halvlek sedan kunde jag inte gå mer på en vecka. Vi är nu inne i mitten av januari. 

 

Jag kommer tillbaka till sjukgymansten med ett sämre knä än tidigare och får knät undersökt ytterliggare en gång. Min sjukgymnast tror nu att det är något mer än en klämd nerv och kommer in på spåret att det förmodligen är en mindre spricka i knäskålen. Jag får beskeddet att inte träna något påfrästande på en månad och sen lägger jag och sjukgymnasten upp ett schema så jag ska hinna vara tillbaka på planen innan steg 4 i mitten av mars månad. 

 

 

Jag tränar på med tejp och smärtstillande och det blir faktiskt bättre. Smärtan försvinner helt i min vardag och jag känner bara av det när jag anstränger mig rejält. Steg 4 närmar sig och jag är så glad över att jag snart ska kunna spela igen. 

 

 

I Staffanstorp fick jag träffa världens vettigaste människor. De tittade, kände och klämde på knät och efter 30 minuter hade de ställt en diagnos. Min yttre menisk i knät är trasig (menisken fungerar som en stöddämpare i knät, man har en yttre och en indre i vart knä. Det vanliga är att den indre skadas.) och jag behöver magnetröntagas för att veta om jag behöver opereras eller ej. Och det är här jag är nu. Jag väntar just nu på en tid hos ortopeden i Malmö där jag ska få träffa en idrottsläkare som ska titta på knät och sedan boka en tid hos röntgen. Jag ska ÄNTLIGEN få veta vad som orsakat min smärta och förmodligen kan dom laga mig. Jag har äntligen börjat tro på att jag kommer kunna spela handboll igen och gud vad jag ska ta vara på den chansen om den kommer. Är så redo för nya utmaningar och längtar tills jag är bra igen! 

 

 

Det var mitt knäs resa hitills, sex månader tog det innan jag fick en diagnos. Men om jag kan bli bra igen var det värt väntan. Om jag fått rätt behandligen under denna tiden eller ej är en tolkningsfråga. Men jag vill bara lägga det bakom mig nu och tänka på framtiden. 

 

Kram Linnea